And it just keeps on coming..
Faan vad trött jag är på dåliga nyheter!! När ska det vända?!?!
Elina ska ju flytta. Hon har fått jobb i Bryssel och bränner dit i slutet av April. Nu har man börjat vänja sej lite vid den tanken, eller jaa egentligen inte.. är ju mer att man ignorerar den.
Den här månaden har vart den värsta månaden på jobbet sen jag började där för 1 år sen. Alltså.. jaa, vad kan man säga? Jag skulle kunna skriva en novell om det känns det som. Men hur kul skulle det vara för er som läser, ni skulle ju inte ha en aning om vad det egentligen är jag går lös på eftersom ni förmodlgen inte skulle förstå vad det är jag skriver om i första taget, haha. Kan bara kortfatta det ---> Inget material + Ingen plats att lasta + Fransmän som bara älskar att strejka - gör att kunderna inte får det dom behöver och måste stänga ner sin produktion = 250% stress och olyckliga kunder.
Mars månad ser ut att bli likadan, om än ännu värre.. Yay, just bring it on..
Sen som ni redan vet så hade vi inbrott i lördags och nu skiter man ju nästan på sej när man är hemma själv. En kompis pojkvän vart rånad nere på stan, oxå i lördags, så nu är jag rädd ute när det är mörkt.
Igår hade vi afterwork vilket var superskoj! Men runt 22-23 snåret så ändrades skratt-tårarna till gråt-tårar..
Då var det officiellt, Mika ska flytta.
Han ska dra sej hemöver, har fått jobb hemma. Så i slutet på April åker han till Finland.
Önskar verkligen att det inte var sant.
Dom som vart här längre säger att hur jobbigt det än är så måste man vänja sej vid att folk åker härifrån. Och jag förstår det på ett sätt, då det mest är utlänningar vi umgås med så blir det ju lätt så. Folk rör på sej. Åker hem eller till nåt annat land. Men vad jag inte kan förstå är hur man verkligen på riktigt ska kunna vänja sej vid nåt sånt. Alltså om jag skulle tänkt så med alla jag känner här så skulle jag inte ha några vänner. Då skulle man ju hålla distans och vara rädd att komma nära någon. Det funkar inte för mej. Tycker jag om nån då är det all in som gäller annars kan man aldrig hitta dom här riktigt nära vännerna.
Så tokmycket på jobbet, en raped lägenhet och ett Prag utan Elina och Mika..
Alltså jag vet inte hur mycket mer jag pallar just nu. Är det här ett jävla skämt eller?!
Elina ska ju flytta. Hon har fått jobb i Bryssel och bränner dit i slutet av April. Nu har man börjat vänja sej lite vid den tanken, eller jaa egentligen inte.. är ju mer att man ignorerar den.
Den här månaden har vart den värsta månaden på jobbet sen jag började där för 1 år sen. Alltså.. jaa, vad kan man säga? Jag skulle kunna skriva en novell om det känns det som. Men hur kul skulle det vara för er som läser, ni skulle ju inte ha en aning om vad det egentligen är jag går lös på eftersom ni förmodlgen inte skulle förstå vad det är jag skriver om i första taget, haha. Kan bara kortfatta det ---> Inget material + Ingen plats att lasta + Fransmän som bara älskar att strejka - gör att kunderna inte får det dom behöver och måste stänga ner sin produktion = 250% stress och olyckliga kunder.
Mars månad ser ut att bli likadan, om än ännu värre.. Yay, just bring it on..
Sen som ni redan vet så hade vi inbrott i lördags och nu skiter man ju nästan på sej när man är hemma själv. En kompis pojkvän vart rånad nere på stan, oxå i lördags, så nu är jag rädd ute när det är mörkt.
Igår hade vi afterwork vilket var superskoj! Men runt 22-23 snåret så ändrades skratt-tårarna till gråt-tårar..
Då var det officiellt, Mika ska flytta.
Han ska dra sej hemöver, har fått jobb hemma. Så i slutet på April åker han till Finland.
Önskar verkligen att det inte var sant.
Dom som vart här längre säger att hur jobbigt det än är så måste man vänja sej vid att folk åker härifrån. Och jag förstår det på ett sätt, då det mest är utlänningar vi umgås med så blir det ju lätt så. Folk rör på sej. Åker hem eller till nåt annat land. Men vad jag inte kan förstå är hur man verkligen på riktigt ska kunna vänja sej vid nåt sånt. Alltså om jag skulle tänkt så med alla jag känner här så skulle jag inte ha några vänner. Då skulle man ju hålla distans och vara rädd att komma nära någon. Det funkar inte för mej. Tycker jag om nån då är det all in som gäller annars kan man aldrig hitta dom här riktigt nära vännerna.
Så tokmycket på jobbet, en raped lägenhet och ett Prag utan Elina och Mika..
Alltså jag vet inte hur mycket mer jag pallar just nu. Är det här ett jävla skämt eller?!
Kommentarer
Trackback
